2011-02-03
Jag sitter här vid datorn
och tittar på foton tagna när min far fyllde år ganska
nyligen, och hittade en så söt bild på min labrador
Steffi! :)
Hon tyckte nog att det blev lite väl trångt i hallen när
alla kom, så cool som hon är klev hon bara upp ett par
steg i trappan för att inte
bli skuffad hit och dit av alla besökare. Tydligen tyckte hon
dock att det tog lite för lång tid innan alla kommit in,
så hon lade sig ner på ett trappsteg, och använde
trappräcket som "kudde" - vilket resulterade i att
huvudet hamnade i en nästan 90-gradig vinkel! Trots att det ser
himlans obekvämt ut så måste hon trivas med det,
för den där huvudvinkeln ser man ofta när hon vilar!
:)
2011-01-08
Hurra! Idag började vi träna
sök igen, Jambo och
jag! Jäklar, så roligt det är!
Fem av mina goa träningskamrater är med också; Annica
med borderterrier Beppe, Carina med malinois Baqqi, Helena med sin
flat Lydia, Kerstin med labben Spike - och så Susanne, med SE
VCH Labossie´s Oden!
Jättekul!
(BILD)
Jambo kom ihåg hur bra som helst, trots att vi haft ett uppehåll
på nästan 8 månader. Nu ska här läggas
upp en långsiktig träningsplan, så att vi kan tävla
så småningom!
2011-01-02
Mitt nyårslöfte
Idag är det söndag,
och vi är ännu lite lata efter "storhelgerna"
och allt vad det inneburit.
Jag har umgåtts med mina hundar i stort sett hela dagen, och
vet ni, idag känner jag mig lite extra ödmjuk när jag
tänker på mina hundar...
Jag har idag insett att jag inte
alltid kommer ihåg att uppskatta mina hundar för deras
fantastiska förmågor, och allt de gör för mig.
Tre exempel - av många! - bara från idag:
Det började imorse. När
jag lite slarvigt öppnade dörren för att släppa
ut hundarna, så sprang ett rådjur iväg rätt
framför nosarna på dem! Rådjuret hade ätit under
fågelbordet som hänger bara 10 m från ytterdörren.
Om det blev panik? Nä. Ut far de fem hundarna, nyfiket springandes
efter rådjuret, men ett lugnt "näää,
lägg av nu" från mig, och VIPS! Samtliga hundar vänder
lika glatt tillbaka. Direkt. Tack!
Lite senare var jag ute och gick
med några av hundarna. Tara, Lexie, Balder, Jambo och Nova var
med mig. Fem aussies i olika åldrar, två hanar och tre
tikar. Lite på håll ser jag att vi får möte
av grannen, som också är ute och promenerar med en annan
person jag inte kände igen. Dags att kontrollera hundarna lite
extra, tänkte jag.
Min granne är nämligen
hundrädd... Inte så idealiskt, när man har många
hundar och bor alldeles bredvid den allmänna lilla grusvägen,
där bl.a grannen vill promenera förbi. Men trots att hon
inte gillar hundar, och trots att mina hundar aldrig går kopplade
när vi går här hemma längs grusvägen, och
trots att hon hade besök av sin ännu hundräddare väninna
(!) - så stannade de till för att byta några vänliga
ord med mig!
Hon säger att hon inte är rädd för mina hundar,
för att hon vet att hon kan lita på att de lyder mig och
inte hälsar på henne, och ni kan säkert förstå
hur glad det gör mig att hon känner så!
Grannsämja är oerhört värdefullt för mig,
och att slippa "käfta" om hundarnas vara eller inte
vara, känns fantastiskt!
Självklart behandlar jag grannens hundrädsla med största
möjliga respekt. Hundarna FÅR INTE gå fram till henne,
busa nära henne eller skälla nära henne - och det gör
inte de heller! Trots att det vore enkelt för dem att hinna fram
och säga vov eller nosa, så verkar de förstå
hur viktigt det är för mig (och grannen) att de sköter
sig, så de lyder mig snällt. Varje gång. Det gör
mig så tacksam och ödmjuk, denna hundarnas önskan
att vara med mig och göra mig till viljes.
När vi hade pratat färdigt
och passerat dem fick hundarna busa vidare, glada i snön och
solskenet! Strax därpå skulle vi göra ett stopp hos
en annan granne, en äldre dam som behöver lite hjälp
emellanåt. Jag ville säga hej, och se att hon hade ved
inburet och att allt var bra med henne (hon är över 80 år...)
Däremot tycker jag det är lite väl fräckt att
kräva att hela hundgänget ska få följa med in
också, så jag sade till dem "vänta här,
matte kommer snart" och gick in i huset. Kommandot betyder för
mina hundar att de ska stanna på gårdsplanen, utan att
gå fram till folk eller passerande bilar som de kan få
syn på. Det är däremot helt ok att gå runt och
nosa eller leka lite, de behöver inte "ligga plats"
på exakt samma fläck.
Väl inne hos grannen ville hon bjuda på fika, och jag sade
att det gick bra när hon frågade om jag hade tid. Jag var
ju ledig idag. Jag hade lite koll på hundarna genom köksfönstret,
och när de någon gång emellanåt kom till ytterdörren
för att se om jag var kvar så gick jag dit, öppnade
dörren, sa "duktiga hundar, vänta lite till, matte
kommer snart" och återvände till fikabordet.
25 min senare tackade jag för mig och gick ut igen. Där
väntar mina härliga vänner på mig. Troget. Lydigt.
Trots att de kunnat springa till huset nästgårds, trots
att det bara är 400 m hem till mitt hus genom en hästhage,
trots att jag försvunnit utom synhåll långa stunder
i taget.
De har alla möjligheter egentligen att vara olydiga, ställa
till med nåt. Men de väljer, helt frivilligt, att göra
mig till viljes, att vänta på mig utan problem. DET gör
mig också enormt ödmjuk.
Självklart finns det en
del träning bakom detta. Jag måste ju träna och lära
dem att förstå vad jag vill att de ska göra och inte
göra. Men ändå. Det skulle vara så lätt
att vara olydig i sådana här lägen, eller hur?
Hundar är fantastiska, och
jag har lovat dem att jag ska bli ännu duktigare på att
visa min gränslösa uppskattning för dessa beteenden
framöver. Det är väl ett bra nyårslöfte?
:)
Nu ska jag gå och bjuda
mina hundvänner på varsitt smaskigt grisöra! God fortsättning
på det nya året!
